Nu får det räcka!

Att vara hörselskadad är många gånger ett osynligt hinder, mina hörapparater syns inte under mitt hår, men dem är där, varje dag. Under större delen av mitt liv har jag velat dölja mina hörapparater och det har tagit lång tid att komma dit jag är idag, att jag sällan har dessa tankarna och vågar vara den på offentliga föreläsningar som frågar efter en mikrofon till föreläsaren om detta saknas, vilket ganska ofta sker.

Under 2020 och nu även 2021 har dem digitala mötena naturligt hägrat och med det en väldigt varierad tillgänglighet för mig som hörselskadad.

Många gånger har jag deltagit i ett semi-digitalt möte, ett så kallat kombinerat fysiskt och digitalt möte. Då med ungefär hälften på samma plats medans övriga deltagare varit med via en digital tjänst. Det blir aldrig en jämn ljudkvalitet med en kombination och ofta är meningar som ”Men vi som är på plats kan prata lite högre” eller ”vi skickar runt någons telefon” vanliga.

Jag är tillbaka i känslan från skoltiden och blir igen den som inte orkar vara den ”besvärliga” och i tystnad gör allt för att hänga med till priset av min egen energi, för ingen orkar ta striden, varje gång.

Jag är så trött på att offra min arbetsmiljö för att det finns dem som absolut måste sitta tillsammans för att det ”Är ju så mycket roligare”. Tack, tack för att ditt eget nöje väger tyngre än att alla ska få en chans att delta på lika villkor!

Varför ska det vara okej att tumma på tillgängligheten när det kommer till mig med en hörselskada? Är det för att du personligen inte alltid märker av min hörselskada som det kan vara svårt att ta in att jag faktiskt behöver anpassningar? Jag förtjänar att hänga med lika mycket som alla andra.

Nu får det vara nog, börja ta min medverkan på allvar!

Frida Karlander
Medlem i Unga Hörselskadade
Mars 2021