Rätten till delaktighet ställs mot ekonomiska bedömningar

I går rapporterade SVT Nyhetstecken om onsdagens dom i Arbetsdomstolen som innebär att Södertörn högskola inte anses ha diskriminerat en döv arbetssökande när man valde bort hen på grund av att man bedömde att teckenspråkstolkningen skulle kosta för mycket. Trots att kandidaten var mest kvalificerad för jobbet, anser Arbetsdomstolen att beslut att inte anställa hen var okej utifrån dagens diskrimineringslagstiftning.

Vi tycker att detta är ett solklart fall av diskriminering. Det är en dom som först och främst handlar om hur vi ser på delaktighet för personer med normbrytande funktion. I grunden handlar det om vilken människosyn samhället speglar. Vi lever i ett samhälle där rätten till delaktighet ställs mot ekonomiska belöningar. Ett samhälle som sätter en prislapp på mänskliga rättigheter. Det är förkastligt att vi inte har kommit längre. Det ska aldrig vara möjligt att kompromissa om våra grundläggande rättigheter, men alldeles för länge har det varit just det som vårt samhälle ägnar sig åt. I och med domen öppnar Arbetsdomstolen upp för att personer med hörselskada, döva eller med dövblindhet inte har lika möjligheter som andra att få ett kvalificerat arbete.

Vi är oroliga för de signaler samhället sänder ut. Vi får tillgång till utbildningar, så vad gör det om vi faktiskt kan ta del av dem eller inte? På våra jobb är kompetensutveckling och delaktighet i möten en ständig ekonomisk fråga. Gång på gång läser vi statistik som säger att personer med hörselskada, döva och personer med dövblindhet i lägre utsträckning än andra tenderar att studera vidare på eftergymnasial nivå. Gång på gång har samhället mage att undra varför, när beslut som detta pekar på just varför. Hur kan vi då vänta oss att gruppen som helhet ska kunna få möjlighet att arbeta som de själva vill, om tolkinsatser är orimliga kostnader till och med för staten?

Arbetsdomstolen kan inte finna att vare sig FN-konventionen, arbetslivsdirektivet eller diskrimineringslagen ger stöd för att det är skäligt att kräva att en arbetsgivare ska stå för åtgärder för tillgänglighet som har en årlig kostnad på ungefär 500 000 kronor. Men vi saknar dock perspektiven om att utebliven tolk i arbetslivet leder till att döva och personer med hörselskada eller dövblindhet hamnar utanför arbetsmarknaden och samhällsgemenskapen.

Det här måste få ett slut nu. Vi kräver att staten måste ta sitt ansvar för att skapa en statlig finansierad och samlad tolktjänst för döva och personer med hörselskada eller med dövblindhet. Att säkerställa att vi som har behov av tolkning får det måste prioriteras högre. Vi har väntat alldeles för länge nu. Barn och unga med hörselskada, dövblindhet och döva ska inte få sina framtidsdrömmar krossade enbart på grund av att full delaktighet är att betrakta som oskälig. Full delaktighet är aldrig oskäligt, det ska vara den utgångspunkt vi strävar mot att forma vårt samhälle efter.

Jonathan Elebjörk Wahlström, Ordförande Unga Hörselskadade, UH

Teresia Lindberg, Ordförande Dövblind Ungdom, DBU

Laith Fathulla, Ordförande Sveriges Dövas Ungdomsförbund, SDUF

 

Läs mer om domen här: https://www.svt.se/nyheter/nyhetstecken/dov-som-nekades-tjanst-blev-inte...
 

12 oktober 2017